En sak som jag tycker är jobbig är att komma ut ifrån solariet och mötas utav någon/några.. 

Svettig och osminkad kommer man alltså ut därifrån, med kläderna hastigt pådragna och håret hängandes ostyrigt efter att ha haft det i en knut. Lika vit som ett spöke är man fast man legat och pressat i 20 minuter. Den enda skillnaden är att ansiktet är fullsprängt av fräknar, vilket omöjligen gör situationen annat än obekväm.

Finns det något värre än att alla synar en uppifrån och ner i det läget?

Jag gör det själv, så jag vet hur det är, man vill ju se om folk fått färg. Men jäklar vad obekväm man är i situationen som uttittad. 

Jag tycker egentligen att det är jättegulligt med fräknar, jag älskar våren för det är då dem börjar visa sig, efter lite solsken.. Men precis efter att jag solat är det inte nådigt, jag ser bokstavligen talat ut som en prickigkorv! Jag får jättemycket fräknar i ansiktet, det ser sjukt ut. Och i det ögonblicket vill jag helst inte att någon tittar på mig, vill bara gömma mig. Men det är just i det ögonblicket jag står som mest i centrum.. DÅ ska alla kolla på mig. Visst är det typiskt?

Varför inte när jag är iordninggjord?